Tiden rusar och läker alla sår på vägen. Dags att ta fram pennan och börja blogga igen. Det var allt för länge sedan. Men nu jäklars i ballongen nu ska här bloggas!
Jag har troligtvis sagt så förr men jag skyller på att jag snart är 40 och minnet sviker med åldern.
Den här bilden har inget med det hela att göra. Det är Bob på väg till dagis.
Jag är så himlans avundsjuk på alla dessa små miniatyrmodemonster till 2åringar. Flickorna har mjuka små glitterkappor i mink-imitation och små rosa tyllkjolar och dessutom Hello Kitty-spännen i håret. Jag fick hålla till godo med bruna utsvängda velorbyxor och pottfrilla när jag var i deras ålder.
Om 30 år kanske Bob kommer skriva och klaga på att han inte fick ha tyllkjolar och Hello Kitty. Men han har iallafall glittermössa och klänning. Jag fick hålla till godo med två nattlinnen ovanpå varandra om jag ville vara prinsessfin.
Å, alla dessa trevliga samtalsämnen man kan ha med en snart 5-åring…
– Mamma, när du har dött, då ska jag sätta en staty av en hund vid din begrav.
– Oj då! Vad fint. Men jag gillar ju inte hundar så mycket. Kan jag inte få en staty av något annat istället?
– Jo, det kan du…hmm…då ska du få en staty av en köttätande dinosaurie.
– Nämen så trevligt. Ja, det vill jag ha!
– Och så ska jag sätta dit en svensk flagga. Den ska sitta på dinosauriens huvud.
– Jaha.
– Och så ska det vara en text där det står: det här är Hermans mammas begrav.
– Åååoooj, vad fint.
– Och så ska jag ställa dit en kanon ifall det kommer tjuvar för då bara boom krasch bang och tjuvarna bara uhhhaaaaaääää….
– Fast du, Herman, behövs det verkligen en kanon oxå? Tror du inte det räcker med en staty av en köttätande dinosaurie för att skrämma bort tjuvarna?
– Näää, det ska vara en kanon som skjuter kantiga stenar. Mamma, man kan dö om man får en kantig sten på sig. Och så kommer polisen och bara frågar: var det du som dödade tjuvarna? Och då säger jag: ja, jag vaktar min mammas begrav!
Sådärja, om jag dör före er, kära läsare, kan ni hjälpa Herman att fixa så det blir sådär fint vid min grav?
Fem smällar i en myra: tid med sonen, shopping, jobb, glöggmys och legolek. Hurra!
Granit i Sickla hade kundkväll med gedigen rabatt. Dessutom bjöd de på glögg och pepprisar. Och hade fantastiskt trevlig personal! Trots mängden av irrande folk och trots en förvirrad, massköpare i form av mig, tappade de varken humöret eller hjälpsamheten.
Herman, jag och bilen kom helskinnade hem. Inklusive 7 jättekassar Granit-varor.
I morgon blir det ytterligare kvällsjobb. Då ska jag och bästa jobbkollegan, Maria, skylta om i två butiksfönster.
Tack, älskade Herman, för fantastiskt tålamod ikväll.
Så här va. Om man hittar en gigantisk spindel i en liten saftkanna hemma, då är tipset att inte skaka kannan upp och ner utanför balkongen. Speciellt inte om du bor 6 tr upp. Eftersom det FINNS risk att kannan lossnar från själva handtaget.
Tack Herman, som hjälpte till att plocka skärvor från trottoaren nedanför.
Mycket spännande. Precis utanför vårt fönster. Och jag som ville bli kranförare när jag var liten och allt. Är helt impad.
Det grämer mig att vi är så dåliga på att blogga just nu. Men tiden räcker inte riktigt till. Eller så prioriterar vi bara annat helt enkelt. Och kanske är det dags att börja inse att BlogTheBaby sakta börjar gå mot sin gravkant för att falla ner. Men det gör lite ont när jag tänker så.
Idag har vi firat med kokosnötsmilkshake en liten vit sak som börjar sticka upp i munnen på Bob.
Det bidde ett lapptäcke.
Och en liten lapp-snutte. För världens bästa groda i magen på Bobs guldmor.
Panik panik potatisgris. Bikiniångest!
Ibland går tiden för fort och man inser försent att man ska stå halvnaken på en strand om typ 5 veckor. De håriga benen går ju liksom att göra något åt innan dess men den ”fina” muffintopsmagen…hmm…där har jag ett problem.
Som ung var jag avis på de där tjejerna med lite rundad mage. Min var platt och det var superfult. Tyckte jag då. Jag gick i högstadiet och mina vita jeans såg hemska ut ovanpå den där platta magen. Ha! Nu är den tiden förbi. Det där fina rundade stadiet är även det long gone och istället har jag hamnat på nästa etapp. Muffintoppen. Så kan det gå när man har fött två barn och inte tränat magen ordentligt. Och när man är närmare 40 än 37 (komma 5). Och alla vi med muffintopsmagar tar varann i armkrok och gungar sådär vi-kvinnor-emellan-70-tals-kramgo-aktigt-och-bara myser-och-håller-om-och-med-varann.
Men nu till bikiniångesten.
Jag har en okej bikini…tankini. Det är ett sånt där linne istället för bh. Och ett par breda bikinibyxor som håller magen på plats fram tills man trillat i vattnet. Sen gör det ju inget för då är man ändå under vattnet och ingen ser hur magen vobblar runt där under ytan. Men en bikini räcker ju inte för tre månader på stranden. Man måste ha minst tre (3!). Minst!
Så jag spanar in alla butiker på nätet. Vad finns kvar på rean? En blåblommig tantbh i storlek 90 g (way too big) eller en trekantstop i 70 a (way, WAY too small!)… Efter en helkväll av spanande förstår jag att min muffintopsmage bara är sååå ute. Bild efter bild på små slanka 15-åriga plattfisar visar mig hur beach 2011-kroppen ska se ut. Oj en såndär vill jag ha, tänker jag och ser en snyggt mönstrad bikini, och ser migsjälv som 15, platt, brunbränd och precis lagom retusherad så man ser sådär härligt len och porslinshyad ut. Och man doftar aprikos och salta bad. Och så har man smink jämt och går aldrig hemifrån utan vita tänder. Och man fiser aldrig. Men så slås jag plötsligt av en fasansfull insikt. Det där är ju inte jag. Jag är ju mycket mera lik barbamamma…eller barbapappa för den delen oxå. Attans, tänker jag i stället, det är ju bara 5 veckor kvar. Hur ska jag hinna bli 15 till dess?
Jag, när jag var 15. Eller bara en illustration.
GordonLife 