Jag hjärta Richard

Åh, dessa idoler man älskade. På slutet av 80-talet. Medan kompisarna trånade efter Michael Jackson, killarna i NKOTB eller (som min syster) Limahl dyrkade jag (TADAAAAA) Richard Carlsohn (musikalartist av första klass). Oj, oj, oj vad jag var förälskad. Jag bara visste att vi skulle bli så lyckliga ihop.

Jag slukade alla artiklar, klippte ut bilder, försökte hitta hans adress, hängde utanför Oscarsteatern i hopp om att få se en skymt av honom. Och så ritade jag av en tidningsbild och gjorde ett STORT porträtt som jag gav till någon backstage före en av alla de gånger jag gick och såg honom på scen. På slutet när applåderna ekade kom ensamblen in och Richard bar på det stora paketet. Jag rodnade lite men det var ju ganska coolt.

Så här i efterhand hoppas jag han slängt den stora tavlan för länge sen. Och att han inte hade alltför många mardrömmar om någon liten stalker som stod utanför hans fönster och stirrade om nätterna. För det gjorde jag inte…jag fick inte vara ute och springa om nätterna för mamma.

Min och Richards kärlek fick ett abrupt slut den dagen då jag kom på honom med att vara otrogen. Det var ju i sig inte alltför illa. Men nu var det med en man. Och det gjorde ju att mina chanser för att få honom blev ca noll.
Men lilla gumman, sa mamma, visste du inte att han var homosexuell? Det har jag vetat läääänge log hon mot mig som att det inte var hela världen. Jag vart fly förbannad på mamma som inte fattat att detta, den stora kärleken, var på allvar och på riktigt för mig!

Jag tror inte jag hade någon idol efter det. Inte någon som jag trånade efter på samma sätt.

Å andra sidan är jag ganska glad över att det inte vart jag och Richard. För då hade jag kanske missat Lelle.

Här är min nya idol. Dock råkade visst ett annat av Lelles alla efterhängsna fans komma med på bild…

Bob kopplar ihop

Sak som jag tycker är mysigaste mysigaste är att få glida ner under täcket och sova middag med Bob.

Varm och len ligger han där och nosar och fräser ner mot lakanet i jakt på tutte. Och när jag lägger mig tillrätta har Bob en förmåga att nosa rätt på den där tutten helt själv och liksom en magnet haka ihop sig med mig. Det känns både lite stört och lite sött. Och jag brukar ofta komma att tänka på min datorsladd som ”klonk” sugs in i datorns hål för sladden. Magnetiskt. ”Flurp” säger det  om Bob och tutten och så är vi connectade långt innan jag ens hunnit lägga huvudet på kudden. Och sen ligger vi där, mage mot mage. Hans lilla hand perfekt passande runt min tumme. Och hans små varma fötter mot mina lår. Det är så otroligt gosigt att få somna så.

Så vi gör oss redo för ytterligare en förmiddagssömn. Bob nosar på efter den där tutten och jag klär av mig och glider ner under täcket. Och medan jag fluffar upp kudden och försöker hitta det skönaste läget kopplar Bob ihop sig med mig. Med en snabb handrörelse har han lyckats fått in två små perfekt passande fingrar  – rakt in i mina näsborrar. Flurp.

Inte alltid lika skönt att sova ihop med denna man. 

Jag köper kärlek och betalar med kladdkakor

Jag är inne i en fas. En bak-fas. Jag bakar kakor. Kladd. Gott!

Mmmm…

Herman får slicka av vispen och skeden.

– Oj, det här var verkligen jättegott! mumsar han. Tack, SNÄLLA mamma, det var jättesnällt av dig, TACK!

Man bah: å, vilken kärlek, jag ska alltid vara en sån här kladdkakebakande mamma.

Fy fan vad fet Herman skulle bli. Och jag. Men vi skulle tycka jätteJÄTTEmycket om varandra. Båda av lite olika orsaker.

Mmmm, det här var verkligen jättegott, mamma, du är världens snällaste och bästaste mamma i hela världen, å vad jag älskar dig. Rå hit med lite mer nu!

Panda loves Bob och vice versa

Mina fina pojkar

Mormor i Bobs fingrar

Bob 3 veckor gammal. Foto: Jennie Kumlin

Min mormor gick bort för några år sedan. Hon var en helt fantastisk mormor och en superduktig tecknare och målare. När jag hälsade på henne under det sista året satt hon ofta och fingrade på en servett eller på sin halsduk. Hon förde fingrarna fram och tillbaka på ett märkligt men väldigt vackert sätt, som att hon försökte släta ut något veck eller kanske rita någonting.

De första veckorna i Bobs liv kom jag ofta att tänka på mormor för Bobs små fingrar rörde sig på samma sätt. Inte över servetten eller halsduken utan i luften men ändå påminde det så starkt om mormors vackra fingermönster.

Nu har Bob börjat få alltmer kontroll på sin lilla kropp och jag ser inte längre mormors rörelser. Det känns lite sorgesamt. Men kanske, hoppas jag, överförde mormor sina kreativa krafter in i Bob små händer. Kanske blir Bob lika duktig på att rita, teckna och måla som min mormor var. Kanske sitter mormor där i sin himmel och vakar lite extra över lilla Bob.

Min nya släkting

Min söta systerson. 4 dagar gammal.

I så fall vill jag ha två Hermisar

– Man kan ha två mammor, säger Herman plötsligt.

– Ja, det stämmer, svarar jag. Och de flesta som har två mammor har kanske ingen pappa. Och så kan man ha två pappor istället men ingen mamma.

– JAG vill ha två mammor, kontrar Herman.

– Jaha, svarar jag, men min kompis Lena kanske kan få vara din andra mamma, vill du det Herman? säger jag eftersom jag vet att Herman gillar Lena.

– JAAA!

– Men varför vill du ha två mammor? frågar Lelle.

– För att mamma är min bästa vän, därför vill jag ha två mammor.

Man bah – smmmääääält! Å, älskade barn!

Midsommarkärlek

Jag har haft lite onda mardrömmar några nätter. Lelle lämnade mig i de där drömmarna. Tror vi har haft på tok för lite tid för varandra på senaste. Det har varit lite för mycket pajbak, titta på brudklänningar, tapetsering och Herman-nattning. Så jag sitter och känner mig småromantisk medan jag lyssnar på Winnerbäck och Miss Li och sänder varma tankar till Lelle:

”…jag kanske skulle leta upp nån yngre
som en fjäder i hatten
det skulle bli för tomt om ingen fanns där
som värmde mig i natten
men jag skulle aldrig ha tålamod nog
att bli förstådd
ingen känner mig
så väl som du
jag skulle fastna i min ensamhet igen
om du lämnade mig nu”

Mini-Herman i bröstfickan

Idag vaknade Herman på fel sida. Inte så att han var helt avig men lite snuttig och ömklig. Ville inte äta gröt, inte borsta tänderna, inte byta blöja. Ville liksom ingenting. Han fick sitta i mitt knä och äta gröten. Det var supermysigt. Lite förvirrad såg han ut när han skulle gå till dagis. Ville inte helt vinka hej då till mig. Och det gjorde lite ont i hjärtat att se hissdörren gå igen. När han är sådär gosig och liten vill man inget annat än att sätta ner honom i bröstfickan och ta med honom överallt dit jag går. Vi ska vara kängurur i vårt nästa liv, Herman.